Tjoo!

Fick ett mess från skolan om att vi var lediga från min första lektion :) så jag börjar 10.40 istället.. Nice!
Nu kommer lite allvarligt igen. Som ni har märkt är jag en rätt seriös typ även om jag kan flumma och va tokig ;) Men det beror mycket på min uppväxt och alla tuffa tider som familjen gått igenom. Vilket jag ska berätta lite om nu. Jag har haft problem med käk och sånt typ hela livet. Första gången jag kommer ihåg att jag verkligen tyckte att jag var tjock var i fyran när vi fick se skolfotona, visst var jag lite mullig i ansiktet men inte mer än normalt. Sedan har det gått bättre och sämre under olika perioder. Senaste året har inte varit en av de bra kan man ju säga. Att få i sig mat gick hyfsat men behålla den vr en annan sak. Det ironiska är att nu när jag kämpar för att hantera mat som man ska försvinner vikten. När jag kräktes upp den var jag mycket 'fetare' än nu.. Men det är ändå svårt att låta bli, med hjälp från familjen och några vänner funkar det. Är så stolt över mig själv för jag har inte spytt sen den 22 Januari :) Ett av mina sätt för att klara detta är att skriva av mig alla känslor och tankar.På så sätt får jag ner de på papper och behöver inte tänka lika mycket på det. Det är jobbit att skriva detta, jag skakar och måste påminna mig själv om att andas ibland, he.. Men jag har tänkt över detta och vill både för min skull och kanske för någon annan skriva om det och hoppas att någon kan hjälpas av det jag gått igenom. Som jag sa skriver jag av mig och här är en text som jag skrev den 6 mars om hur allt kändes för inte så länge sedan.. (kom ihåg att jag mår mycket bättre nu så jag vill inte ha massa medlidande, det är det värsta jag vet!!)

Svart, svart nej kolsvart. Överallt jag jag vänder min blick
kommer mörkret och de förvridna bilderna. Ögon som söker, noggrannt letar efter
alla fel. I mörkret finns alltid ögonen, de granskar mig från topp till tå. Om
ögonen stannar vet jag att är, där är jag ful. Idag stannade ögonen överallt,
först på håret sedan på näsan och ärret under min mun. De dömmer, de hjälper att
se det som måste ändras. I mörkret svävar bilder, bilder på mig, de
bilder som ögonen valt ut. Mörkret är fullt av foton på mig, där ser jag min
näsa och brevid den flyger magen och en hand. Ögonen viskar till varandra
och sen snurrar bilderna runt meg i en virvelvind. Alla bilder dras ut och vrids
om, den bleka färgen av hud äcklar mig och ögonen låter bliderna stå stilla så
jag kan se dem ordentligt igen. Det hjälperinte för magen är rund och mjuk,
näsan stor som ett hus, mina lår de största jag någonsin sett. När jag tittat
ett tag tycker ögonen ett det räcker för idag och allt snurrar igen. Bilderna av
fula, tjocka äckliga mig är allt som syns i det svarta, det mörka. Snurrig och
trött böjer jag mig fram mot ett vitt ljus, min lösning, en brunn där jag kan
bli av med alla bekymmer på en gång. Jag tvingar ut alla bilder och det blir
ljusare, i brunnen samlas mörkret och bilderna, de sugs ner i ett hål. Nu kan
jag andas och hoppas att bilderna som snurrat ner i hålet är långt, långt borta,
borta för alltid. Det är de inte, de försvinner inte, de gömmer sig bara även om
jag inte tror det så hittar ögonen de alltid igen.

Jaa, that's it. Så kan det kännas när man lider av en ätstörning. Om du har en så vet du, att det känns helt omöjligt ibland men om du vill kan du visa denna text till din familj eller någon så kanske de förstår dig bättre, inte vet jag. Min familj har läst det och det känns som att de fattar allt ganska bra. För visst känns det som att ögonen bara fastna och sen kan du inte få bort den jobbiga bilden tills man vart på toan igen. Men jag har äntligen fattat att jag inte ser ut som jag ser mig och att mina ögon ser fel, och ibland händer det att jag kan se smala mig. Den bilden som jag tror alla andra ser, den bilden av mig känns falsk och inte alls som jag men det är nog det riktiga. Jag tror att mina ögon börjar se rätt igen om bara för ett ögonblick lite då och då. Det är riktigt skönt!
Nu ska jag gå igen och nu ska jag till skolan snart (om jag inte får ett sms till, vilket inte vore helt fel eftersom vi har svenskaprov den lektionen) Men nu ska jag sluta drömma och gå o borsta tänderna..
Kram på er <3>

God morgon...

Känner paniken stiga inom mig men det kommer gå bra. Prov, aah, vill inte! Igår fyllde mamma 40 år så vi hade lite släktingar här,det var mysigt men jag är väldigt stresskänslig och folk hemma hjälpte inte riktigt,hehe.
Började morgonen med att läsa lite i andaktsboken Ljus för din dag - Samuel Bagster. Kändes riktigt lugnande faktiskt, idag handlade det om att gud bevarar oss och skyddar oss. Ja btw så är jag kristen, har inte skrivit det än tror jag :p
Ja ,nu måste jag hoppa in i duschen så jag hinner i tid till skolan..

Lycka till idag alla!
Kram Emilia

Lite tankar och en dikt..

Tänkaren har varit framme igen.. I morse på håltimmen skrev jag en liten dikt som jag tänkte lägga upp här på en gång. Den här är till alla som haft det lite extra jobbigt på sistonde. Ibland måste man våga fråga om hjälp, kom ihåg det.

Bitande kyla, vinden som yr
tankarna flyger men vill inte fly
ett måste, ett ska
blir till höger nästa dag för då måste allt gå bra
vart ska ja springa, vart ska jag gå?
alla vill höra men verkligen lyssna, varför då?

Bry sig och kramas, visst hjälper väl de’
men för ett mirakel måste mer ske
vilja och tro, kämpa sig över en bro
kanske kan det funka
till höger, till vänster, vart ska jag då?
hjälp mig att hitta, att komma fram till slut
utan hjälp kommer jag aldrig hitta ut

Mitt liv har inte vart det enklaste men inte heller svårast. Jag tror att allt man går igenom kommer hjälpa en i framtiden. Om man har det tufft en period i livet så njuter man förmodligen mer av all den andra tiden, så tiden är kanske inte förlorad ändå fast det känns så ibland.Jag är arton och går i tvåan på gymnasiet, det är på grund av min "förlorade" tid. När jag gick i nian var jag så deprimerad och psykiskt utmattad att det satte sig i kroppen och jag kunde knappt komma upp ur sängen. Den vårterminen var jag i skolan ungefär 5 halva skoldagar, oj kanske ni tänker då, men det är nog vanligare än vi tror. Men det går att bli bättre och faktiskt orka att leva och och njuta under tiden. Jag är så tacksam över mitt liv och mår bättre nu än någonsin, men det har tagit tid att komma till den punkten. Problemfritt blir nog livet aldrig men man måste nog lära sig att ta vara på det man har och dra nytta av sina erfarenheter.

Hoppas att du känner dig lite uppmuntrad! För om det funkar för mig så lovar jag att det kan funka för dig med.

Kram Emilia <3

Måndag 8 mars..

För ett tag sen skrev jag ett brev till några politiker om aborter av foster med Down Syndrom. Ett väldigt känslig ämne som jag har starka åsikter om, inte minst på grund av att min storebror Christopher har diagnosen. Innehållet var detta:

Efter att ha läst och hört talas en hel del om kub-tester och fostervattensprover den senaste tiden måste jag uttrycka min sorg över detta så kallade framsteg inom vården i Sverige. Genom att uppmuntra gravida kvinnor i vårt land att göra kub-testet och avsluta livet som växer i hennes mage vid en kromosomavvikelse tyder det på att Sveriges regering inte tar på allvar den så omtalade och prioriterade jämställdheten.
Att en kvinna och en man är lika värda har de flesta av Sveriges politiker länge framfört. Trots de genetiska skillnaderna som finns mellan de olika könen har i princip alla godkänt och tagit för givet att de är likvärdiga, eftersom oavsett vilken av X och Y kromosomerna de har, är de människor. Kromosomskillnader är just det man söker efter med testet i fråga vilket är ironiskt och motsägelsefullt då vi kommit överens om att kvinnor och män har samma värde trots deras olika kromosomer. Sorgligt nog ses inte de ofödda barnen med en extra kromosom lika mycket värda som andra ofödda barn endast för att de har Downs Syndrom eller någon annan avvikande diagnos eller handikapp.
För att förtydliga mina upprörda känslor inom detta ämne vill jag att du sätter dig in i ett möjligt framtida dilemma. Tänk dig att det är år 2025. Sveriges befolkning har sedan länge accepterat aborteringen av fostren med Downs Syndrom. Forskningen har avancerat och nya undersökningstekniker har framställts som med säkerhet visar vilka foster som har ett svagt hjärta, Dyslexi och ADHD. Landets sjukvårdare rekommenderar alla gravida att undersöka om deras ofödda baby har någon av dessa diagnoser. Om det skulle vara så, råder de på kliniken henne att hon genast avslutar sin graviditet av det skäl att barnets liv troligtvis kommer bli svårare än andras.
Detta exempel tycker du förmodligen är löjligt, orealistiskt och lite väl överdrivet. Varför? För att människor med dessa åkommor och svårigheter har män och kvinnor tagit in i sina sociala umgängeskretsar och märkt att personen med en sådan diagnos är en vanlig människa som råkar ha vissa svårigheter på olika områden. Det är också högst troligt att någon av dina närmaste släktingar, din kollega, grannen i huset bredvid eller kanske även du har något liknande skrivet i journalen i hälsovårdens databaser. Skulle dina vänner eller familjemedlemmar vara sämre eller mindre värda för det?
Sjukvården och befolkningen i Sverige behöver en tankeställare om mänskliga rättigheter. Vi svenska medborgare gnäller över länders regeringar och tycker synd om barnen i t.ex. Etiopien och Afghanistan. Orsaken till klagovisorna är för att samma standard och livskvalitet som vi har inte kan tillhandahållas där. Det är ofta man hör folk beklaga sig över att de mänskliga rättigheterna inte upprätthålls i många av jordens länder. Absolut är detta värt att diskuteras, något som måste förbättras och en sak väl värd att göra något åt.
Men, så är även de liv som inte ens får chansen att andas, att se solens vackra strålar eller känna en kärleksfull, värmande kram värda att höja sin röst för. Kan vi klaga över Afrikas fattiga för att de inte kan leva som de är värda, när vi överhuvudtaget inte ger barnen i vårt eget land, staden där vi bor och byn där vi föddes, ett liv alls? Man kan fråga sig om vi är värda att lägga oss i andra länders människosyn när barnen som kommer till här inte blir tillåtna att födas på grund av att de skiljer sig från mängden. Detta är vad som kallas rättvisa i dagens samhälle. Vill du att det ska fortsätta så kan du strunta i allt du nyss läst och titta på tv i din bekväma fåtölj och dricka ditt nybryggda, rykande kaffe. Har du däremot svårt att godkänna det så kallade humana samhället vi lever i, uppmuntrar jag dig att våga säga emot och göra en skillnad. Vill du bli ihågkommen som en i mängden eller vill du att skolorna berättar om dig som politikern som räddade livet på dem som skulle ha dött bara för att de inte var som alla andra?

Värt att ägna en tanke åt, eller hur?! Jag tror att vi alla måste lära oss att inte dömma folk bara för de ser annorlunda ut eller har en diagnos.. Egentligen är det rätt sjukt att man tänker så överhuvudtaget. Varför inte göra något åt saken på en gång, denna veckan ska jag försöka att vara förstående och låta bli att dömma folk. Skriver sen hur det har gått, wish me luck!

//Kram Emilia <3

Välkommen..

Hej på dig!
Jag börjar ordentligt. Jag heter Emilia och är 18 år, trots att det inte känns så. Här på bloggen tänker jag skriva om lite av allt möjligt som, vardagsproblem, lite politik, skolan, vänner, familjen, roliga saker, jobbiga saker, verklighet, fantasi. Ja, annars kan man ju säga att jag skriver om det jag kommer att tänka på.
Ärlighet varar längst säger man ju så jag kan lika gärna berätta på en gång att jag inte kommer skriva varje dag, eller ens varannan hela tiden. Utan det kommer när det kommer för jag orkar inte bli aldeles till mig och stressad bara för att jag måste skriva i en blogg. Med det sagt vill jag bara säga att du är välkommen att läsa och komentera men visa hänsyn och inte allt för fult språk tack..

//Emilia